Institutblogg: November

Det är november. Dagen är grå. Gråare än grå. Jag sitter i min soffa med en kopp stark och varm kakao och en sticking. Det är inte så illa. En fluga surrar till i taket ibland. Annars är det helt tyst. November är en månad som kan kännas väldigt lång och väldigt grå. Men finns det någonting fint med november?

Bild: Theresa Laurikka

Igår gick jag en lång promenad här i mina trakter, en promenad som tog två timmar. Jag promenerade i dimman. Jag avvek från min normala promenad och gick en längre väg, dubbelt längre. Jag upptäckte min by pånytt, med nya ögon. Åkrar och fält, skog, lador, gamla hus av trä. När kom ut ur skogsgläntan var det två åsnor utanför en ladugård som stirrade på mig. Jag blev förvånad, men glad.

Bild: Theresa Laurikka

Jag gick vidare, inte en människa. Men dessa hus, gamla, patinerade av tiden, kom emot mig ibland och de olika ladorna. Deras färg lystes upp mot den grå dimman, röda väggar, gula dörrar, och det var konst.

Bild: Theresa Laurikka

Levande konst. I mina ögon. Ett barn kom cyklande emot mig på en väg och jag tror att vi blev lika förvånade båda två över att möta varandra. Jag hade nästan glömt att det fanns andra människor. Dendär dimman tyckte jag var så vacker. Att vandra i den och se färger lysas upp. Kanske jag står ut med november i alla fall.

På kvällen höll jag körövning. Choralla kören övar på tisdagkvällar i Nickby. Det var bara tre körmedlemmar på plats denna gång, men övningen blev lyckad ändå. Att möta dessa damer och att få skratta och leda dem i sång, det livar upp mig varje gång. Eftersom dagen hade varit så tyst och ensam, trots att den var fin, så var det skönt att få träffa människor, att få vara social, att få skratta. För dehär körmedlemmarna har bra humor, de är glada och med på det mesta. Jag är så tacksam över vår nya institutkör! Den passar så bra in i den bilden som jag har av Sibbo institutet. Kreativ, glad, fördomsfri…någonting som passar alla med ett öppet sinne. Vi övar med ansiktsmask, och jag tycker att alla har vant sig vid detta nu. Vi kan inte göra andningsövningar och vi måste pausa ibland och andas utan mask så att vi orkar, men annars går det ganska bra.

Bild: Theresa Laurikka

Jag tror att vi kan hitta någonting vackert i denna tid av pandemi om vi vill. Att vara en dag ensam, att vara i naturen, helt stilla och sedan få uppleva sociala kontakter, det gör att man både kan uppskatta ensamheten och att man kan glädjas ännu mera över de sociala kontakterna , när man sedan har dem. Tacksamhet över medmänniskorna, ja en stor glädje över dessa människor. En tacksamhet som man kanske inte upplevt tidigare på samma sätt, innan pandemin?

Jag kan skatta mig lycklig över att ha de jobben jag har på institutet. Kursen ”Roligt på svenska” där vi leker oss fram i det svenska språket, har roligt faktiskt, mina två körer, och sånglektionerna. På alla kurser går det så trevliga människor, som det är en glädje att få träffa och lära. En av mina elever håller som bäst på att sy mina byxor, vars sömmar gått upp i nedre fållen. Hon bara erbjöd sig att hjälpa mig, helt gratis, efter en lektion. Fina människor på mina kurser, sa jag det redan? 

Varma och soliga novemberhälsningar från
Theresa