IF Sibbo-Vargarnas schweiziska 6-dagars resa 21.7 – 3.8 1999

  Enligt traditionen var det igen dags för SVs kombinerade tävlings och semesterresa till Schweiz. Det hade gått tio år sedan senaste resa till schweiziska 6-dagars. Som reseledare, nu som då, fungerade än en gång Kari Melleri och antalet deltagare var 48 stycken, varav dock en del skulle komma med flyg och en del skulle bo på tävlingsorten där arrangörerna hade ordnat med inkvartering.

Dag 1. Onsdag 21.7 Till Åbo

  Vi startade en timme efter den preliminärt utsatta tiden, men det berodde inte på någon miss, utan på att båten från Åbo skulle gå en timme senare än planerat. Lite före kl. 18 kurvade vår chaufför Jyski in på Box shell och de första resenärerna var i god tid och lastade på bussen, tom Nicko var i tid. Efter uppsamlingsplatserna Kalkstrand, Söderkulla och Nickby startade resan i en lagom fylld buss. Det fanns några tomma platser, så något slags manöverutrymme fanns det för de längre oxå. Resan till Åbo gick som planerat förutom vid kaffepauserna. Dessa var två till antalet med en sammanlagd tid a ca 1 minut, både Ykköspesä och Muurla hade hunnit stänga. Väl framme i Åbo var det dags att äntra båten och njuta av lite rörlighet inför de följande dagarnas bussittande.

  På båten samlades SV i mindre flockar efter lite mat och tax free shopping. De äldre styrde sin väg mot dansbaren medan de yngre samlades kring spelautomaterna eller gick för att sova. För de flesta blev det, tror jag, en kort kväll i alla fall.

Dag 2. Torsdag 22.7 Kapellskär, S – Maribo, DK

  Pga den sena ankomsttiden till Kapellskär fick man för en gångs skull sova längre än normalt på Sverige-båtarna. Efter slukat morgonmål var båten i hamn 9.30 och dagens långa bussittande kunde börja. Snart blev Stockholm, Södertälje och Norrköping bakom och det började bli tid att uppsöka ett tankplats för bussen. Efter några ärevarv i Linköping och fortfarnde ingen tankning (detta pga av fel sorts kort) åktes det vidare. Samtidigt funderades det över mat och man beslöt att vi äter och tankar på samma ställe just före Gränna. Platsen var dock för liten så det blev endast en glass och några minuter för att röra på sig, nämnas kan att vi inte heller kunde tanka på detta ställe. Men, positivt var att vi fick reda till vilken kedja kortet gällde. Det var gamla Texaco som numera heter Prime. Resan fortsatte med vår andra chaufför Elof vidare genom Gränna centrum förbi Jönköping genom det småländska landskapet. Sist och slutligen tankades och åts det innan vi kunde fortsätta fram till Helsingborg. Det tog inte lång tid för oss att äntra färjan, men ännu kortare var resan över till Helsingør. Resan genom det danska låglandet mot Maribo, vårt nattställe, fortsatte. Vi åkte förbi Køpenhamn, Kastrup på höger sidan. Nej vänta lite, upp mot Køpenhamn igen och in på rätt väg. Det hade börjat skymma innan vi kom till Maribo, som hittades snabbt då det var bekant sedan Österrikeresan 1996. Indelning av rum och i säng. En underlig tanke uppstod träffande sängarnas längd – är danskarna pygmeer? God natt!

Dag 3. Fredag 23.7 Maribo, DK – Baden Baden, D

  Väckning klockan 06.00 och på morgonlänk gällde för en del morgonpigga vargar. Efter frukost och packning åkte vi vidare mot Tyskland 07.30. Med färja igen över från Rødbyhavn till Puttgarden, vidare längs autobahn förbi det slöa nordtyska landskapet med ljudbarriärer framför alla städer. Då vi närmade oss Hildesheim var det dags för tankning av både buss och passagerare igen, fortfarande problem med kortet. Nestes kort är icke att rekommendera på en dylik resa. Efter en liten stunds tvinnande i Hildesheim, bland annat tre ggr i samma rondell och i centrum hittades efter vår reseledares förfrågningar en godkänd mack. Tyvärr var den för liten för att vi skulle få mat. Detsamma gällde nästa ställe, men därpå fick vi ordnat en lunch som gick raskt undan.

  Vidare igen efter lite mat och ett chaufförsbyte blev landskapet lite mera kuperat och de tyska storstäderna blev bakom oss. Det började igen bli mörkt då vi närmade oss vår nästa anhalt Baden Baden. Som namnet redan säger är det en badort, men inte vilken som helst. Under det förra seklet var det Tysklands mest kända kurort, med två mycket stora badinrättnigar som finns än i denna dag och med massor av kasinos. På ett av dessa spelade Fjodor Dostojevski bort sin förmögenhet och det resulterade i att han en vecka senare skrev boken Spelaren. Efter en snabb förfrågning hittade vi vårt övernattningsställe i randen till Schwarzwalds kullar. Indelning av rum och samma underliga tanke som tidigare uppstod träffande sängarnas längd – är tyskarna pygmeer?  Guten Nacht!

Dag 4. Lördag 24.7 Baden Baden, D – Langenbruck, CH

  En del hurtiga vargar sprang igen en morgonlänk. Och efter samma procedur som föregående dag var vi igen på väg. Det hade smidits planer på att vi skulle stanna vid någon större affär för att köpa livsmedel till följande dagars morgonmål. Dessa skulle ordnas gemensamt i Langenbruck – vårt nästa resmål. Vi körde in till Freiburg och höll en inhandlingspaus. Därefter skulle vi igen och tanka. Denna gång hade vi dock förhandsinformation om var macken fanns. Problemet var att vi åkte bort från autobahn hela tiden. Efter utfört verk var vi igen på väg åt rätt håll.

  Den Schweiziska tullen var inget problem och vi hade inte så långt kvar till vårt inkvarteringsställe de nästa fyra nätterna. Problemet var bussen och vi blev tvugna att stanna. En varningssignal var orsaken som fick oss att stanna vid randen till en tunnel. Under tiden som en del vetande funderade och ringde funderade en del på att ta fågelvägen till Langenbruck som låg ca 7km från vårt ändstation och på andra sidan en tusen meters backe. Tur som var for ingen iväg i hettan då vi snart kunde fortsätta vår bussfärd, som dock fortgick med varningssignalen påslagen. Den planerade genvägen visade sig vara lite för brant enligt passagerarnas tycke och vi körde en litet längre omväg. Efter en fördelning av rummen i Langenbruck fortsatte vi vår resa till tävlingsorten Langenthal.

  Det första vi såg var några orienterare som sprang omkring i centrum av staden. Det var parktävlingen som var i sitt slutskede. Vi hoppade av bussen och följde med de rafflande sista fem minutrarna av tävlingen. Efter det var det tid för mat och en del gick till restaurangerna i staden medan de andra gick till tävlingscentret för att få mat. Efter lite förfrågningar var vi de första på plats och därmed först i kö. Nehej, vi skulle först köpa matbiljetter på ett annat ställe. Medan vi gjorde det så växte matkön hela tiden. Sist och slutligen skulle vi inte ha behövt biljetterna, då de endast var menade för dem som skulle äta alla dagar på detta ställe och det ville vi inte efter denna yrsel. Hoppades bara på att tävlingarna är bättre organiserade än detta spektakel.

  Efter lite föda i kroppen fick vi vårt tävlingsmaterial av de vargar som hade tagit sig på egen hand till Langenthal. Tillbaks till Langenbruck och förberedelser för den första dagen i Schweiziska sexdagars. Till dessa hörde antingen kvällslänk, volleyboll, korgboll, mat, TV-tittande, en titt på byn eller bara ’sluibande’. Från tävlingsmaterialet kunde man skriva sina egna kontrollangivelser, men detta var inte nödvändigt då dessa även fanns på kartan. Och inför sängdags uppstod än en gång den underliga tanken träffande sängarnas längd – är schweizarna pygmeer?

Dag 5. Söndag 25.7 Tävlingsdag 1 Pfaffenweiher

  Jag vet inte hur bra alla sovde den natten, men en del hade i alla fall störts av telefoner som höll på att ge upp gnistan och andra av snarkningar och andra ting. Men detta var väl en del av psykningen av sina konkurrenter. Efter ett gemensamt morgonmål som de icke springande skötte om, tack skall ni ha, gick bussresan igen till Langenthal varifrån resan till TC fortsatte med arrangörernas busstransport. Semester och sol tycktes vara viktigare än tävlingen då vargaflocken satte sig i solen vid målfållan. Spekulationerna om dagens terräng visade sig vara sanna, då det såg ut att vara mycket snabbtlöpt. Några hundra meter före starten fick man sitt startkort av typ SI, som enligt de flestas tycke fick mera godkänt än Emit. Terrängen var ännu mera snabblöpt en beräknat, med kilometertider nära fyra minuter på en del kontrollmellanrum. Pga farten och litet diffus karta bommades det oxå en hel del. Det visade sig att på de flesta ställen behövde man inte ens runda de mörkgröna områdena då dessa ibland var litet tätare granskog. Framgångarna denna dag var i överlag inte så många men några ljusglimtar fanns det dock. Bäst var Lotta med en tredje plats, fint sekunderad av Lena som andra, Jöjje som femma och Ben som sexa. Nämnas kan att Stefan var snabbast av alla tävlanden från sista kontrollen till mål. Att det fanns en del otrevliga kryp i Schweiz kunde Nicko konstatera med fästing fastbiten i ena knogen, men den gick på knock innan föreningens sjuksköterskor hann åtgärda saken.

  Efter mat i Langenthal gick kosan tillbaks till Langenbruck. Man skulle ha trott att vila skulle stå på programmet, men för de flesta gällde något annat – en närmare titt på byn, lite bollspel eller en vandring till den närmaste toppen vilket visade sig ta en timmes rask gångmarsch i anspråk. Det sorgliga var att vid en närmare titt på kartan så konstaterades det att den toppen inte hade ens lika mycket stigning som den följande dagens etapp för en del av klasserna. Mat och tänjning hörde till kvällsprogammet och så småningom sänkte sig mörkret och samtidigt tystnaden i huset där vi bodde.

Dag 6. Måndag 26.7 Tävlingsdag 2 Ahorn

  Tidig väckning då Marianna var tävlingens först startande och det var en god bit till dagens etapp. Vi slapp i alla fall att åka till Langenthal för att ta tåget till busstransporten. Vi kunde istället ta vår egen buss dit. Med den första bussen till TC hann endast de tidigaste startande och vi övriga blev tvugna att vänta. Det kom en buss som var full, trodde man, men alla kvarvarande vargar rymdes på ett eller annat sätt med. Detta märktes nog då vi kom fram efter en tio minuters tur då det luktade bränt från bussen. Efter en liten vandring kom vi fram till skogskanten där målet var. Efter den varma sommaren kändes det lite kyligt i skuggan men det skulle visa sig att varmt i skogen skulle det nog bli. En annan bidragande orsak till den tidiga väckningen var att det var långt till start, gångtid ca 50 minuter och ett par hundra meter uppåt.

  Terrängen var helt annat en gårdagens flacka område. Kurvorna låg så tätt att det gällde att ta sig en noggrann funderare innan man rusade iväg mot nästa kontroll. En del gjorde tyvärr inte det och fick nästan bita sig fast i gräset för att inte halka ner då man skulle upp. Åtminstone tre vargar klättrade uppför en hundra meters sluttning på en tvåhundra meters sträcka. En orsak var att man inte ut från kontrollen orkade klättra uppför samma sluttning man just kom ner, hoho. Skillnaderna denna dag blev stora då kilometertiderna för de snabbaste var kring tio minuter. Bland dem som lyckades bäst var Jöjje igen femma och Ben som tia. Nämnas kan oxå Fridas prestation med tiden 3h42min. Orsaken var att hon gick med kurs hela banan vilket definitivt inte lönade sig, men igenom kom hon. Strongt gjort!

  Efter en verkligt varm bussfärd till vår egen buss var det igen Langenthal som gällde för energipåfyllning och matuppköp. För fyra dagars morgonmål betalades det knappa 20 FIM per person, medan ett morgonmål på arrangörernas ställe skulle ha kostat  kring 30 FIM. Bra arrangerat av vår ledare och våra kockar. Tillbaka på förläggningen var procedurerna en aning stillsammare än föregående dag. Lite mat och tänjning var vad som gällde innan lamporna slocknade och snarkningarna ekade i huset.

Dag 7. Tisdag 27.7 Tävlingsdag 3 Langenthal ost

  En likadan tidig väckning som föregående dag. Denna etapp var på gåavstånd från tävlingsorten men vi kom lite närmare därför att vår kusk släppte av oss ännu närmare än parkeringsplatsen. Dagens etapp förväntades vara i stil med den första dagen, dock lite mera kuperat och lite mera undervegetation. Bägge dessa visade sig stämma till fullo och flera vargar använde nu benskydd för första gången. Framgångarna denna dag var som de tidigare två med Lotta 5e, Lena 7e, Ingrid 8e, samt Ben och Sune 9e.

  I och med den tidiga start som vi hade hann flera vargar med både mat, inköp och simning innan det var tid att åka tillbaka till inkvarteringen. De flesta som var och simmade brände sig även i det starka solskenet. På kvällsprogrammet fanns två obligatoriska punkter. Den första var inte så trevlig men man skulle packa färdigt så mycket som möjligt för att underlätta morgondagens övriga morgonbestyr. Den angenämare punkten var samkväm med korvgrillning i trädgården. Fast två vargar tycktes inte ha förstått vad grillning betyder utan dessa kokade spagetti och köttfärssås på köksspisen. Detta åt de med parmesanost och rödvin under de övriga korvätarnas blickar. Efter denna trevliga stund flyttade sig de flest inomhus för att följa med orienteringssändningen i TV. Det kom dock ingenting från den utlovade sändningen och vi drog oss tillbaka till våra varma sängar.

Dag 8. Onsdag 28.7 Förflyttning till Fiesch

  Tidigt buller och bång i stugan. Efter ordnat morgonmål, än en gång, packades och städades det med så rask takt att vi var klara långt före utsatt tid. Vi blev försenade pga att nyckelhämtaren inte var i tid. Nåja, iväg kom vi i alla fall och tog riktning mot Lausanne där vi skulle tillbringa några timmar. Väl framme där hade vi knappa tre timmar på oss att göra vad vi vill, dock inom lagens gränser. De flesta gick för att besöka olympiaparken och museet. En del besökte stadscentrumet högt uppe på kullen, medan en del på något underligt sätt hann med bägge. Efter avnjuten middag där, åkte vi vidare mot följande anhalt. På vägen dit började vi se vad vi förväntade oss av Schweiz – massor av snöklädda toppar.

  Vägarna blev smalare efter Sion och trafiken tätnade. Fastän man inte noterbart märkte det började vi långsamt klättra uppåt. Det enda sättet att märka det var att se på den bredvidvarande flodens forsande av smältvatten. Lite senare märkte man även stigningen om man tittade ut genom fönstren på högra sidan av bussen. Kring hundra meter nederom forsade fortfarande Rhone fram. Det var rätt så sent innan vi kom till vår inkvartering i Fiesch som var en sportanläggning. Efter mat som serverades till de åttamannaborden i arméstil utdelade bordsäldsten maten. Det var ypperligt ordnat med tillräckligt med mat. Så här skulle vi komma att äta frukost och middag de kommande dagarna. Den som ville hade möjlighet att åka till tävlingsorten Ulrichen. Men efter några dagars bussittande och tävlande var det inte många som begav sig dit, förutom de som skulle sova där. På sportanläggningen kunde man om man hade ork hänge sig åt andra sportformer som simning, bowling, minigolf etc.

  Då det var dags att gå i säng kunde det vara problem att somna pga allt oväsen som de övriga som bodde på samma ställe som vi förde. Underligt nog blev det tystare efter det att Kari hade talat med dem. Så var det bara att vila sig inför morgondagens strapatser, men före det uppstod även på detta ställe den underliga tanken träffande sängarnas längd – är scweizarnarna även här pygmeer?

Dag 9. Torsdag 29.7 Tävlingsdag 4. Grimselpass

  Under morgonmålet kunde det konstateras att även under denna Schweiz-resa klarade sig vargaflocken inte undan insjukningar då Lotta, som låg bäst till I sammandraget av oss, hade insjuknat under natten och inte kunde komma med till de två följande dagarnas drabbningar. Efter resan till Ullrichen varifrån arrangörernas bussar till TC skulle gå, fick de som hade sen start slå sig till ro på flygfältet. Det var nämligen så att man endast kunde resa med en på förhand bestämd buss beroende på sin egen starttid upptill tävlingscentralen. Och uppför så gick det. Efter den ena kurvan till höger och den andra till vänster fortsatte detta en tid innan vi klättrat 800 meter upptill TC på 2160 möh. Här gällde definitivt inte samma regler angående transporterna som i Langenthal, endast sittande passagerare rymdes i bussarna. TC var på ett pass och därifrån hade man inte bara en fantastisk utsikt över närliggande dalar och fjärran bergstoppar, dessutom hade man en fin utsikt över tävlingsterrängen. Från målområdet kunde de som hade kikare täcka de första kontrollerna och även de sista kilometrarna av banan. Synd att man inte hade en videokamera med ordentligt zoom, så skulle vi åtminstone ha fått oss ett gott skratt på en del yrande vargar.

  Även inför denna etapp var det en del orosmoment gällande den tunna luften och speciellt tävlande där. Och visst märkte man att man inte återhämtade sig lika snabbt efter en tids klättrande. Terrängen var helt öppen utan ett endaste träd, men för den skull var det inte lätt, det gällde att kunna bestämma vilken höjd man skulle vara och att undvika de värsta stenfälten. I sänkorna låg ännu massvis med snö och på bland annat herrarnas elitbana befann sig den fjärde kontrollen vid en sten som låg någon meter under snötäcket. Arrangörerna påstod dock att den fanns vid korrekt läge. Slutet av banan gick genom ett område bestående av massor med små bergspottar. Övrigt vad beträffande terrängen kan man inte beskriva det utan man bör uppleva känslan. Helt riskfritt är inte tävlande i en dylik terrräng och lokala MediHeli befann sig i luften hela tiden. Dessutom så gav tävlingjuryn en timme före tävlingens första start sitt klartecken till arrangörerna. Orsaken var inte någon arrangörsmiss utan att den täta dimman först lättade då och ett varmt solsken infann sig och värmde upp den svala bergsluften.

  Den första etappsegern för vargarna tog Ingrid. Lenas andra plats, Bens 6e och Niklas S 7e var oxå klart godkänt. Jannes fina insats var inte enbart placeringsmässig utan han tog dessutom hem potten i SVs traditionella tidtippningstävling som dock tyvärr hade debut här vid denna etapp. En vacker slant på 27 ggr insatsen fick han.

  Väl tillbaka på sportanläggningen var det mat och fritt fram för egna aktiviteter, men jag skulle tro att de flesta tog det lugnt innan det blev tid för sängen.

Dag 10. Fredag 30.7 Tavlingsdag 5 Oberwald

  Morgonproceduren var bekant från tidigare dar, morgonmål, buss till tävlingorten, vidare buss till TC. Äntligen var det dags för kortdistans och väntat var att det skulle vara mycket brant. Tävlingsområdet gick i den sluttning som serpentinvägen for upp till gårdagens etapp. Då hade de mest skarpseende vargarna redan sett tre kontroller från bussfönstret. Tävlingsområdet bestod förutom av den branta sluttningen även av en mycket flack, snabblöpt slutkilometer. Den utlovade gångtiden till startplatsen visade sig vara alltför överdriven, åtminstone för mera lättfotade vargar. Visserligen var den tung med 270 meter i höjdled, men med rask vandringsfart kunde man ändå nå den på den halva utsatta tiden.

  Förhandsförväntningarna var även lite mer nordisk terräng då sluttningen till största delen bestod av granskog. Det förutspåddes att detta skulle vara den tekniskt svåraste etappen och banornas kontrollantal drog även sitt strå till stacken, i många klasser skulle det vara i medeltal under 200 meter mellan kontrollerna. Tätt var det också, men mest framgångsrika var vargarna denna dag. Lena vann förutom etappen även tippningstävlingen, med endast ett kast på en sekund. Det var hon värd då hon inte fick etappriset därför att ingen visste om att hon vann förrän dagen efter. Orsaken var den enda allvarliga arrangörsmissen under hela veckan. Endast de förstkommande i mål fick sin tid innan datasystemet klappade ihop. Allt detta ledde till att arrangörerna samlade ihop alla tävlandes SI-kort för att reda upp alla tider efter tävlingen. Tur som det var lyckades det och alla fick sina tider och tillbaka sitt tävlingskort följande morgon på TC. En allvarlig följd hade dock denna incident, det ordnades ingen tippningstävling följande dag då rädslan för att en ny katastrof skulle infinna sig i kansliet. Övriga bra placeringar denna dag var bl.a. Stefans tredje plats, Bens 4e, Jöjjes och Sannas 8e, samt Sunes 9e plats.

  Efter sedvanlig transport kom vi i god tillbaka till förläggningen. Efter snabba duschar var det meningen att några skulle ta de två linbanorna upptill den närliggande toppen Eggishorn, 2927möh. Men pga det höga priset kring 150FIM åkte endast tre seniorer upp och fick förutom en otrolig utsikt över dalen, morgondagens terräng och alpernas längsta glaciär även ett litet äventyr och en känsla vad morgondagen skulle föra med sig. Historien följer: väl uppe på toppen, nåja nästan i alla fall, linbanan slutade på 2870 möh. Efter den första svindlande utsikten tog sig dessa vargar längs en smal stenstig, med branta stup neråt på vardera sidan, upptill den verkliga toppen för att ta sevärda foton och njuta av solgasset. Det var faktiskt shortsväder uppe på toppen. Ner tillbaks till linbanestationen och baren där. Efter en öl gick dessa seniorer för att ta sig en titt åt andra hållet för att se mera av glaciären. Efter några minuter kom de upp igen till linbanan och konstaterade att det var rätt så dött där. Orsaken var att den sista liften för dagen hade gått för ett par minuter sedan. Nu blev det bråttom. Ner för samma stig igen och tur som det var fanns det ett ställe där man kunde ta sig ner för det brantaste partiet. Trettio minuter och 750 meter neråt senare var seniorerna vid den nedre linbanan och kunde till sin glädje konstatera att det ännu skulle gå en tur neråt denna kväll. Därmed hann dessa tillbaks till middagen och inte ett ord knystades åt de övriga. De som inte kom upp gick däremot lugnt omkring i staden istället.

  Efter middagen skulle allt packas färdigt då vi inte skulle komma tillbaka mera efter följande dags morgonmål. Så kvällsproceduren var tänjning och packning innan sängen igen en gång kallade.

Dag 11. Lördag 31.7 Tävlingsdag 6 Bettmeralp

  Tidig väckning och en sista packning samt städning innan morgonmålet. Tyvärr var det stängt och det drog lite ut på tiden innan vi hade ätit och kom iväg med bussen. Denna dag skulle vi åka linbana upptill TC på 2000möh. Fastän turerna var bestämda beroende på starttiden slapp alla vargar upp med första turen. Väl uppe var det en liten vandring upptill TC, där vi fick våra tävlingskort och gårdagens resultat. Denna dag lovade bli mycket speciell, vilket vi hade förhandstips om då vi hade kunnat köpa dagens tävlingskarta på förhand. De skulle vara en massa detaljer i sluttningarna som igen var trädlösa men med en massa småväxt buskvegetation. För att få litet lantmiljö in i bilden ledde en bonde sina kor igenom tävlingcentralen.

  Upptill start gick det ännu en linbana som slutade på 2700möh, varifrån de tävlande sjönk ca 200 meter till start. Detta betydde att det skulle bli nerförslöpning minst 500 meter denna dag. De som åkte tidigt upp till starten kunde njuta av Grosser Aletschgletscher, alpernas längsta glaciär, några hundra meter nedanför sig. Jag skulle kunna tro att det var en och annan orienterare som om de inte hade kameran med sig åtminstone stannade en stund under tävlingen för att njuta av utsikten. Tävlingsmässigt var det knepigt och många bommade totalt bort sig denna dag, speciellt på första kontrollen, däribland Nicko som förlorade knappa åtta minuter på 300 meter från start. Nämnas kan dock han inte var ens I närheten av att vara sist i klassen på den första kontrollen. Orienteringsmässigt var denna etapp en njutning med svåra banor på ett knepigt parti men med en underbar utsikt över glaciären på höger sida och målområdet långt där nere på vänster sida. Jag skulle tro att denna etapp tillsammans med den fjärde etappen var de mest speciella som flertalet orienteringsutövare varit med om.

  Tävlingsmässigt var även denna dag bra för vargarna med Lena än en gång som etappsegrare. Det sorgliga var att hon tog fast den slutgiltiga vinnaren och då hon skulle springa ifrån henne kom en liten miss och totalsegern blev på fyra sekunders avstånd. Andra framskjutna placeringar denna etapp var Stefans tredje plats och  Mariannas 9e plats. Tur som det var fick Lena sitt pris före prisceremonin som brukar dra ut på tiden här och vi kunde starta vår hemfärd då de sista jaktstartande flickorna kom i mål.

  Efter tävlingen blev det igen linbana ner och bussfärd mot det bekanta Baden Baden. Med oss på resan fick vi Timo Salin från HS som hade sparkcyklat ner till Schweiz, men som nu hade vrickat foten och ville få skjuts så långt som möjligt. Det visade sig vara till Helsingfors. Resan förflöt i början i långsamt tempo pga köer men då slutligen motorvägen började gick det snabbare och vi passerade gränsen för att installera oss sent på kvällen i Baden Baden. Där hade man dock fortfarande inte bytt ut pygmesängarna.

Dag 12. Söndag 1.8 Baden Baden – Travemünde

  Samma rutin som förra gången vid morgonmålet och lite senare satt vi igen i bussen för att klara den sista långa vägsträckan. Den gick som planerat förutom ett litet missöde vid Hildesheim där vi igen skulle tanka. Denna gång kom vi undan med två ggr i samma rondell och en förfrågning på samma mack som förra gången. Vi kan det möjligtvis nästa gång. Resan förföt genom att höra på tyska radion med formel 1 sändningar från Hockenheim som vi åkte förbi vid middagstid. Vid god tid kom vi till Lübeck, där vi kunde gå omkring några timmar i bl.a gamla hansakvarteret. Efter taget gruppfoto förflyttade vi oss till hamnen för att vänta avgång med Finnclipper 01.00. I hamnen fick Nicko någon underlig domning i kroppen och kände sig inte så värst kry. Tur som det var fanns det andra som bar hans pick och pack till hytten där han genast somnade. Även de flesta andra gick och la sig i de normallånga sängarna rätt så tidigt.

Dag 13. Måndag 2.8 Någonstans på Östersjön

  De flesta njöt av en sen morgonfrukost, varefter en inspektion av fartyget ägde rum. Detta tog ca fem minuter i anspråk. En matsal där frukost, lunch och middag serverades var även bar. Därutöver fanns det en bastu, en butik och ett soldäck plus hytter för 440 passagerare. Inget speciellt hände under dagen förutom en sjöräddningsövning, där vissa juniorer blev tillsagda att ta det lite lugnare, samt en visit på kommandobryggan. De flesta vilade och åt hela dagen lång. Vid middagen hade vi en gemensam tillställning där vi tackade de välförtjänta dragarna av projektet, familjen Melleri samt de båda busschaufförerna. Alla hade de gjort ett gott jobb och var väl värda minst de ringa gåvor som överräcktes.

  Efter middagen var det bardags och de följande timmarna förflöt i gott sällskap där. En del var dock mera intresserade av ett lag med kvinnliga fotbollsspelare. Även gårdagens domningsoffer tycktes vara i gott skick om man utgick från kommentarerna. Tiden förflöt och goda historier berättades, samt några julgranar såldes. Sent om cider blev det igen dags efter en del korridorpolitik att besöka sängen.

Dag 14. Tisdag 3.8 Någonstans på Östersjön betydligt närmade Finland

  Alla inbefann sig icke så förvånansvärd på morgonmålet utan sov över den i väntan på lunchen, om man nu inte även skippade den. Vid hamnen var vi kl.14 och det var det enda stället som några hamnade att visade passet på under hela resan. Efter den motsatta Sibbofärden var de flesta hemma vid tresnåret och kunde känna sig nöjda efter att kommit hem från en jättetrevlig resa. Tack alla som har arrangerat den samt utfört den i trevligt sällskap, tack!

Nedan följer resultaten från tävlingarna:

Deltagare som inte sprang:

Cecilia Borgman, Teresia Borgman, Linnea Erlund, Mikael Hakala, Ringa Ingman, xxx Ingman, Harri Kajanus, Saga Koski, Lisbeth Mattila, Leena Melleri, Kristina Pihlflyckt, Eva-Maria Ståhl, Tarja Ståhl.