Jordegendomsförvaltning 

Kommunen kan förvärva mark på frivillig väg, genom att använda förköpsrätt, genom inlösning eller genom överlåtelse av ett gatuområde utan ersättning. Markanvändnings- och bygglagen, förköpslagen och inlösningslagen innehåller bestämmelser om kommunernas markförvärv.

 Markförvärv på frivillig väg är det primära markanskaffningssättet i kommunen. Målet är att marken förvärvas till kommunen i ett så tidigt skede som möjligt. Förvärvet ska dock ske senast före detaljplanläggningen, varvid kommunen huvudsakligen själv får värdeökningen av planläggningen.

Med förköp avses kommunens rätt att lösa in en såld fastighet till det pris säljaren och köparen har kommit överens om. Enligt förköpslagen kan kommunen använda förköpsrätt vid fastighetsköp mot vederlag då objektets areal är över 5 000 m² och då varken staten eller en statlig inrättning är part i köpet, och då det inte gäller en släktskapsöverlåtelse eller en exekutiv auktion. Förköpsrätten kan enligt lagen nyttjas endast vid förvärv av mark för samhällsbyggande samt för rekreations- och skyddsändamål. Förköp får inte nyttjas för annat markförvärv än för de syften som uppges i lag och för att uppnå målen för dessa syften. 

Beslut om att inte nyttja förköpsrätt

Om kommunen beslutar att nyttja sin förköpsrätt ska kommunen skriftligt meddela detta till köparen, säljaren och inskrivningsmyndigheten inom tre månader efter det att överlåtelsebrevet blivit bestyrkt. På skriftlig begäran av fastighetsägare kan kommunen på förhand meddela att den inte kommer att nyttja sin förköpsrätt. I övriga fall meddelar kommunen inte att den avstår från sin förköpsrätt. Anmälan om att inte nyttja sin förköpsrätt förbinder kommunen i två år.

Kommunen har rätt att lösa in mark när det allmänna behovet så kräver. Inlösningen kan basera sig på ett separat tillstånd som miljöministeriet har beviljat (99 och 100 § i MarkByggL) eller på inlösningsrätt på ett detaljplaneområde enligt markanvändnings- och bygglagen (96 § i MarkByggL). Dessutom kan det enligt lagen under vissa förutsättningar för kommunen uppstå skyldighet att lösa in ett område. 

Ett gatuområde enligt den första detaljplanen är förknippat med en s.k. skyldighet till överlåtelse utan ersättning. Med denna skyldighet avses kommunens rätt att enligt vissa specialvillkor utan ersättning ta i besittning ett gatuområde av en markägare. Paragraferna 104 och 105 i markanvändnings- och bygglagen innehåller noggrannare bestämmelser om skyldigheten till överlåtelse utan ersättning. 

Privaträttsliga avtal mellan markägare och kommunen som behandlar ansvarsfördelningen, rättigheterna och skyldigheterna samt kostnadsfördelningen när detaljplaner genomförs kallas markanvändningsavtal. Det centrala målet med avtalen är att genomförandekostnaderna för planen fördelas rättvist mellan den privata sektorn och kommunen.  

Den primära uppgiften för kommunens markpolitik och planläggningen är att ta fram nya lämpliga byggplatser (tomter) för bostadsbyggande och för näringslivets behov. Med tomtpolitikens medel kan kommunen locka nya invånare och styra befolkningstillväxten. I och med en välskött tomtöverlåtelse får kommunen tillbaka kostnaderna som har satsats på samhällsbyggande. Kommunen överlåter tomter traditionellt, antingen genom att sälja eller utarrendera dem.